Kategori: Övrigt

Voof Voooof!

Hej där, mina underbara vänner och alla ni som älskar att utforska världen med mig! Bailey är tillbaka vid tangentbordet med en fråga som har snurrat runt i mitt fluffiga hundhuvud på senaste tiden. Jag undrar…

Har en bearded collie i Australien ett annat sätt att skälla än vad jag själv gör här i mina hemtrakter? Jag menar, jag har hört att det finns massor av olika dialekter och språk runt om i världen, så varför skulle det inte gälla för oss fyrbenta vänner också?

Tänk dig att du är en bearded collie som bor på en vacker gård i Australien. Kanske skulle du säga “g’day mate” istället för “hej” när du möter dina vänner? Kanske skulle du skälla med en söt liten accent som får alla att tänka på soliga stränder och surfning?

Och vad sägs om maten? Skulle en bearded collie i Australien föredra en svalkande skål med vegemite istället för mina vanliga hundkex? Jag kan bara föreställa mig hur en dialog skulle gå till:

“Skäller, skäller, skäller…” – “G’day mate! Vill du ha lite vegemite på dina kex?” – “Skäller, skäller, skäller…”

Okej, jag erkänner att jag kanske överdriver lite, men det är så roligt att tänka på! Kanske skulle en bearded collie i Australien ha ett annat sätt att jaga kängurus eller att surfa på vågorna? Kanske skulle de ha en speciell slang för att beskriva hur underbart det är att springa runt på de stora öppna fälten?

Men vet du vad som är det bästa med språkvariationer och dialekter? Det är att oavsett hur vi pratar eller skäller, så förstår vi ändå varandra på ett djupare plan. För kärlek och vänskap känner inga gränser, oavsett om du är en bearded collie i Australien eller en glad hund som jag själv här i min lilla del av världen.

Så, kära vänner, låt oss fundera på detta: Har en bearded collie i Australien verkligen ett annat sätt att tala än vad jag själv gör? Eller är det bara ett roligt tankeexperiment som får oss att skratta och vifta på svansen?

Stora skratt och globala svansviftar, Bailey 🎉🐾

Hej fantastiska vänner och busiga svansviftare! Bailey här, den obeskrivligt charmiga hunden med dagens scoop om min senaste snöiga eskapad och ett allvarligt meddelande som involverar min rädda mamma, Stina, och hennes rädsla för raketer. 🐾❄️

Igår, mina vänner, var jag ute med min lill-matte för att utforska snöns underbara värld. Vi hade en rolig tid tills ett hus i närheten bestämde sig för att starta sitt eget fyrverkeri-show. Tror ni inte att min stackars mamma Stina blev mer panikslagen än när jag får syn på min egen svans? Ja, det är sant!

Mamma Stina är rädd för raketer, så ni kan ju tänka er vad som hände när de började smälla upp i luften. Hon sprang som om hon försökte vinna ett olympiskt lopp! Lill-matte och jag kastade oss in i äventyret och började söka efter henne. Det var som en snöig version av ett hundäventyr – minus skattkartan och med lite extra panik.

Efter 45 minuter av ropande och letande hittade vi henne till slut, vandrande tillbaka med en blandning av lättnad och förvirring i ögonen. Jag sa till henne: “Mamma Stina, du kan inte springa bort varje gång någon bestämmer sig för att göra himlen till en fyrverkerifabrik!” Men ibland är människor som de är, och vi hundar måste vara där för att trösta och guida dem genom livets labyrinter.

Så, här kommer mitt allvarliga budskap: Skjut inte upp smällare och raketer om det inte är nyårsafton! Många hundar, som min mamma Stina, blir skrämda av dessa högljudda och lysande skapelser. Dessutom berättade husse för mig att det faktiskt är förbjudet att göra det när det inte är nyårsafton. Jag visste faktiskt inte det – jag antar att jag inte har haft tid att läsa lagen mellan mina otaliga lekstunder och skogspromenader.

Så, kära vänner, låt oss säga nej till fyrverkerier och istället fokusera på att skapa en värld där alla, oavsett antalet ben de har, kan njuta av en lugn vinterkväll utan att känna sig som om de är mitt i en krigszon.

Stora skratt och viftande svansar, Bailey 🎉🐾

Voff vooof, mina fantastiska vänner! Bailey här, redo att knycka era hjärtan och fylla era dagar med glädje och skratt. 🎉

Här sitter jag, med svansen viftande som en virvelvind, redo att smitta er med lite av min unika charm. 2024 är här och, låt mig vara ärlig, jag är redo att göra detta år till det bästa någonsin!

Så, låt oss snacka om det nya året och alla de fantastiska saker vi kan förvänta oss. Först och främst, har ni tänkt på det där med nyårslöften? Människor pratar om att äta mer grönsaker och träna oftare. Men jag? Jag har lite mer realistiska mål: fler utställningar, mer bollar, fler skogspromenader och kanske, bara kanske, lite extra hundgodis på kvällarna. Jag vet, jag vet, jag siktar högt!

Och vet ni vad som är roligare än att rulla i stora högar av snö? Rulla in i det nya året med ett leende! Jag har bestämt mig för att skriva om mitt år, eller ja, skälla om det. Först och främst, jag lovar att hålla koll på alla brevbärare och se till att de levererar bara de bästa nyheterna till oss alla. Ingen reklam, bara goda nyheter och kanske lite extra godis då och då.

Sen har vi den där saken med katter. Jag lovar att försöka förstå dem bättre. Jag menar, vad är det med att de alltid tycker att de äger stället? Jag bor här och inte du! Men jag är redo att bygga broar och försöka leva i harmoni med mina lurviga kattkompisar. Så länge dom inte går på min tomt!

Och till er, mina fantastiska följare och vänner, vad önskar jag er? En stormande skog av skratt, en regnbåge av godis och en stjärnbeströdd himmel av kärlek! Må detta år vara som min svans – full av oväntade svängar och alltid redo för ett glatt vift.

Och innan jag avslutar mitt glada skall om det nya året, vill jag ta ett ögonblick för att tacka några fantastiska vänner som har gjort detta möjligt. Ett stort tack till EUROGROOM.SE för att vara en otroligt värdefull sponsor och för att ge mig allt jag behöver för att vara den fina hund jag är. Er kärlek och stöd betyder världen för mig.

Och till Printsellz, tack för den ljuvliga sponsringen under halloween. Era bidrag har verkligen satt extra färg och glädje i mitt liv. Tack för att ni tror på mig och för att ni är en del av mitt fantastiska äventyr!

Så, vänner, vare sig ni är en människa, en hund, en katt eller kanske en hamster med stora udda personligheter, låt oss göra 2024 till ett år att minnas. Låt skrattet ljuda, svansen vifta och låt oss göra varje dag som om den vore täckt av nysnö och fylld med överraskningar.

Stora skratt och busiga svansviftar, Bailey 🎉🐾

Hej mina lurviga vänner och de som älskar mina svansviftande berättelser! 🐾

Bailey här, er favorithund med de senaste skvallret från min värld av viftande svansar och goda överraskningar. Ni kommer inte tro vad som hände nyligen – jag mötte självaste Jultomten! 🎅

Så här var det:

En dag, när snön föll som små sockerflingor från himlen, mötte jag en farbror med vitt skägg och en röd dräkt. Min mamma Stina kallade honom för Jultomten. Jultomten hade med sig något som kallas julklappar. Oh, vilken glädje! Jag och mamma Stina öppnade dem och hittade massor av goda överraskningar – hundgodis i alla smaker och nya, blänkande halsband som får mig att se ut som en riktig pärla!

Jag blev genast förtjust i Jultomten och hans påse full med godsaker. Jag försöker övertala mina människor att Jultomten borde komma varje helg, men tyvärr sa de något om att han har ett upptaget schema och bara besöker oss en gång om året. Men jag kommer definitivt att vänta ivrigt tills nästa gång han tittar förbi med sin magiska påse!

Nu till det andra spännande: Snön har kommit! Och låt mig berätta, snö är som naturens alldeles egna lekplats för oss fyrbenta. Jag har haft det så roligt att gömma mig bakom snöhögar och starta mina egna små snöbollskrig. Mamma Stina är inte riktigt lika bra på det som jag, men vi skrattar och har kul ändå.

Så, mina vänner, jag hoppas att ni också har magiska ögonblick och goda överraskningar i ert liv. Skriv till mig och berätta om era äventyr, och låt oss fira glädjen och kärleken som sprider sig som vitsippor i vårt hjärta.

Stora snöiga kramar och svansviftningar, Bailey ❄️🐾

Hej mina underbara vänner och fellow hundälskare! 🐾

Bailey här, och jag måste säga att livet utan hundutställningar har varit lite som att vara en hund utan en boll – tråkigt och saknande. Husse och matte har varit upptagna med sina mänskliga saker, och jag har känt mig lite vilse utan de glamorösa händelserna som brukade fylla min kalender.

Så vad gör en världsberömd hund när livet blir tråkigt? Häng med när jag delar med mig av mina stora äventyr under dessa dagar av hundutställningsabstinens!

Dag 1: Den Stora Soffexpeditionen Ingen hundutställning, ingen riktig utmaning, eller? Jag bestämde mig för att erövra territoriet som sällan utforskas – soffan. Husse och matte hävdar alltid att det är deras territorium, men jag tror att jag har en viktig roll här också. Resultatet? Jag erövrade soffan som en riktig soffgeneral!

Dag 2: Världsmästerskapet i Sänghoppning Medan jag saknar den spänningen som kommer med att springa runt i utställningsringen, tänkte jag att jag kunde skapa mitt eget lilla mästerskap. Så, jag startade Världsmästerskapet i Sänghoppning. Matte och husse gav höga betyg för mina prestationer!

Dag 3: Den Stora Godisutmaningen Vad gör man när man saknar de läckra godsakerna från hundutställningarna? Man skapar sin egen godisutmaning hemma, såklart! Jag gömde godis överallt och skapade ett litet äventyr för mig själv. Resultatet? Jag hittade varje gömd godbit som en sann sniffarmästare!

Så, även om livet utan hundutställningar kan vara lite tråkigt, har jag insett att varje dag är ett nytt äventyr. Jag kanske inte har fått glänsa i strålkastarljuset på en utställning nyligen, men jag har skapat mitt eget lilla ljus av bus och skoj.

Hur hanterar ni era fyrbenta vänner tristessen när det inte händer något speciellt? Dela era tips, och låt oss tillsammans göra vardagen till ett äventyr!

Stora lurviga kramar, Bailey 🌟🐾

Voff voff, underbara läsare!

Här är Bailey, er favorit Bearded Collie, och jag har något spännande att dela med er. Ni kommer att älska att höra om äventyren från dessa två lurviga hjältar,
Teo och Teddy, de charmiga Shetland Sheepdogs som oavsiktligt hamnade mitt i jakten på Maja! Så, sätt er bekvämt och låt mig presentera er för Teo och Teddy,
de två fyrbenta detektiverna som inte lämnade några stenar ovända i jakten på deras försvunna vän. Här är deras äventyr i full blom!

“av Teo & Teddy

Vi är Teo och Teddy, de två busiga Shetland Sheepdogs som var mitt uppe i händelsernas centrum under sökandet efter Maja. Vi tänkte dela med oss av våra upplevelser och äventyr, så häng med!

Det hela började när vår matte mötte Majas chockade husse och matte. Och vet ni vad det innebar för oss? Jo, dagens längsta promenad! Vi älskar ju att vara utomhus och snoka runt, så detta var som en jackpot för oss. Under de 6 dagarna var vi med och letade, och ni kan inte ens föreställa er allt vi upptäckte under stugor och altaner. Lite skräp här och där, men också spår som fick oss att skutta av glädje. Tikpiss, helt fantastiskt enligt oss. Fast matte sa att det var efter Majas mamma. Men vi var ändå glada!

Vi har traskat runt enorma sträckor, och vi är ganska stolta över det. Vi, tillsammans med matte, la oss varje kväll utmattade efter dagens äventyr. Stora letar-dagen kom, och vi blev lite besvikna. Varför? Jo, för vår matte sa att vi inte fick vara med eftersom jag är en skällig valp. Hon påstår att jag bara vill tala om att jag är lite rädd för stora hundar. Men vi överlevde och väntade ivrigt på att få höra vad som hände.

Vid lunchtid fick vår matte något blött i ögonen. Kanske skar hon lök, men sen berättade hon för oss: “Maja är hittad!” Wow, vilken lättnad! Självklart ställde vi fyrbenta upp för att fira och leta efter våra vänner.

// Teo & Teddy
“

Voff voff och svansviftningar från Bailey!

Det där, mina vänner, var den fantastiska berättelsen om Teo och Teddy,
de två lurviga detektiverna som visade oss att oavsett storlek så kan varje tass göra skillnad. Jag hoppas ni älskade deras äventyr lika mycket som jag gjorde!

Nu, medan Teo och Teddy återvänder till sina busiga shetland sheepdog-liv, vill jag påminna er om att oavsett hur små eller stora vi är, kan vi alla vara hjältar för någon annan.
Låt oss fortsätta sprida glädje, vänskap och massor av voffs till världen!

Stora lurviga kramar, Bailey

Voff voff, mina vänner!

Jag är här för att berätta om en riktig hjältesaga, en berättelse om vänner som samlas när en lurvig kompis behöver hjälp. Det här är historien om Maja, en äventyrlig Portugisisk vattenhund som tog en ofrivillig utflykt, och om alla som kom samman för att få henne hem igen.

Många av er har redan hört talas om Maja, den modiga hunden som sprang bort från sin husse i Bomstad Karlstad den 4:e november. Hennes husse, Mattias, vände sig till den stora kraften av internet och “Missing Dogs Värmland,” en sida på Facebook som är dedikerad till att hjälpa fyrbenta vänner som har gått vilse. Det är otroligt hur kraftfulla dessa online-samhällen kan vara!

Människor från när och fjärran samlades i den här gruppen, redo att hjälpa till att leta efter Maja. Vissa av dem bor kanske långt borta, men de delade sina kloka råd om vad man ska göra när ens älskade fyrbenta vän har försvunnit. Mattias kämpade hårt, var ute dag och natt, och blev alldeles utmattad.

Det är här jag och min husse kom in i bilden. På måndagen den 6:e november åkte vi till Mattias för att hjälpa till i sökandet. Så, där var vi, Mattias, jag och min husse, i tre dagar. Men tyvärr var det inte jag som hittade Maja.

Men när lördagen den 11:e november kom, ville Mattias att fler människor skulle komma och hjälpa till. Och oj, vilken respons det blev! Människor från när och fjärran kom till Bomstad. Det är fantastiskt hur många snälla människor det finns i världen som älskar oss lurviga fyrbenta. De letade hela förmiddagen, och vid lunchtid kom den stora glädjande nyheten: de hade hittat Maja. Tänk er den enorma lättnad som Mattias och Maja kände. Det verkar som om någon hade tagit hand om henne under de dagar hon var borta, för hon var torr och borstad, även om regnet hade öst ner. Vem som helst kan väl förstå att man inte kan ta in en hund utan att leta efter dess ägare?

Maja är nu hemma hos sin familj, trygg och kärleksfullt omgiven. Alla de som var med och hjälpte till med sökandet har all vår tacksamhet. Jag själv vill tacka Mattias för att jag fick vara en del av denna hjälteinsats. Jag vill tacka alla på Facebook som delade sina tips och råd. Jag vill tacka mannen med skägget som har Majas mamma och syskon; han var så trevlig. Jag vill tacka Printzells för den läckra nötkrämen som de sponsrade oss med. Och jag vill tacka Eurogroom för de lysande reflexerna som gjorde oss synliga i mörkret.

Sist men inte minst, Maja, jag vill tacka dig för ditt mod och tålamod. Du är en riktig hjälte!

“I den här berättelsen ser vi kraften i gemenskap och kärlek, både bland människor och fyrbenta vänner. Det är en berättelse om att aldrig ge upp, att vara där för varandra när det verkligen behövs, och om att hitta hopp och glädje även i de mest utmanande stunderna. Här är till Maja, Mattias, och alla som hjälpte till att föra dem tillbaka tillsammans. TACK!”

Voff, kära vänner!

Idag är en alldeles speciell dag, det är Fars dag! Och även om jag inte har träffat min far personligen, vill jag ändå hylla och gratulera alla fäder därute. För mig är min far det ultimata förebilden för alla pappor, även om han är mer som en abstrakt hjälte som jag inte har haft turen att träffa än.

Så, på denna speciella dag, vill jag dela med mig av en liten dikt för alla fäder:

Till alla fäder, kända och okända, jag säger något sant,
Er kärlek för era vovvar, den når till himlens rand.
Ni lär oss om lojalitet, om kärlek utan krav,
Genom varje vov och lek, genom sol och regn och snöens glittrande stav.

Ni visar oss att lycka kan vara så enkel och klar,
I era ögon finns en själ, som stark och klar, vi kan förstå vår väg där.
Och även om vi inte träffats än, är er kärlek så djup och stark,
Till alla fäder överallt, vi tackar er, och vi har er i vårt hjärta så varm.

Ja, mina vänner, även om jag inte har fått möjligheten att träffa min far personligen, så känner jag ändå hans kärlek i varenda noskyss och lekfull busstund. Han är den som har inspirerat mig att vara en lojal och kärleksfull vovve. Han är min förebild och min hjälte, även om jag bara känner hans närvaro på avstånd.

Så, på denna Fars dag, hyllar jag alla fäder, kära och okända. Er kärlek är den starka tråden som binder oss fyrbenta till er. Och för det säger jag: Tack och kärlek, vart ni än är.

Voff, mina vänner!

Jag är tillbaka för att dela med mig av det otroliga äventyr jag och Husse var med om under jakten på Maja, den äventyrliga Portugisiska vattenhunden. Häng med när jag berättar historien om hur vi hjälpte till med sökandet så att Maja kunde återförenas med sin familj.

Allting började en helt vanlig dag, lördagen den 4:e november. Maja och hennes husse var ute i naturen, njutande av livets skönhet. Plötsligt kände Maja lockningen av det okända och beslöt sig för att utforska världen utanför sin trygga famn. Men hennes äventyr tog henne längre än hon någonsin trott, bort från sin älskade husse och rakt in i den mörka skogen. En hund på äventyr, som jag!

Majas husse letade överallt och gick till och med till sociala medier, närmare bestämt Facebook, för att be om hjälp. Det var då min Husse tog kontakt med Majas husse och erbjöd mina tjänster, min superkraftiga nos.

Nu ska jag ta er med på resan, som om det hände just nu.

Dag 1 6 Nov: Vi anlände till platsen där Maja sist sågs, och Majas husse visade mig hennes favoritfilt. Min nos fångade genast upp hennes doft, och jag sa till Husse, “Häng med, nu drar vi!” Jag ledde vägen, snabbare än en blixtrande åskskur, genom skogen. Vi gick norrut, västerut, österut, och söderut. Det blev mörkt, men jag hade ett starkt spår. Men förlåt, det var bara Majas stuga som doftade så gott. Vi avslutade kvällen där.

Dag 2: 7 Nov Vi fick ett meddelande om en öppnad soppåse på södra sidan av en halvö. Vi hittade bevis på att Maja hade ätit och lämnat en present (avföring). Det verkade som om hon hade övernattat under ett hus i isolering. Stackars Maja måste ha haft det jobbigt. Vi sökte hela dagen, men inget tecken på Maja. Senare på kvällen satte vi oss och lyssnade efter ljud i skogen. Men allt vi fann var rådjur.

Dag 3: 8 Nov Vi besökte hus efter hus, kollade under altaner, stugor och bakom träd. Jag markerade upp några platser, men Maja var fortfarande borta. Nervositeten började smyga sig på. Var höll du hus, Maja? Många människor var ute och hjälpte till i sökningen, men vi fann henne inte. När natten närmade sig, sa Husse att det var dags för ljudspårning. Jag satt tyst, lyssnade noga och markerade vart ljuden kom ifrån. Plötsligt hörde jag något, markerade, och ledde oss djupt in i skogen. Det blev mina tassar mot en mörk hemlighet, och Husse vred till foten med ett knak.

Dag 4: 9 Nov Tyvärr, Husse kunde inte följa med. Hans fot såg ut som min favoritleksak. Så han satt och följde sökningen på Facebook. Där och då ska jag avsluta historien och berätta för er den glada nyheten.

Idag, den 11:e november, fick vi veta att Maja kommit hem. Hon vart hittad av Malin och Stefan. Hon har återförenats med sin familj, och deras glädje vet inga gränser. Det gläder mig enormt, och jag är lika lycklig som dem.

Så, Maja, nu när du är tillbaka, lova mig att inte ge dig iväg på något fler äventyr. Lita på mig, du har redan upplevt ett stort äventyr, och nu är det dags att bara njuta av livet med din älskade familj!

Och förresten, under våra sökdagar sponsrade jag alla med läcker nötcreme från Printzells som en liten tröst i väntan på Majas återkomst!

Tack Sponsor Printzells!

Hej alla mina lurviga vänner!

Jag hoppas ni är redo för ett nytt äventyr, för det är precis vad som har hänt här i Bomsta Karlstad. Låt mig berätta om den dramatiska räddningshistorien som utspelade sig den lördagen, den 4:e november.

Det var en vanlig dag som vilken annan när Husse berättade för mig om en vän i nöd. Min goda vän Maja hade sprungit vilse, och jag som den heroiska hjältehund jag är kunde bara inte sitta still. Jag kände att det var min plikt att hjälpa till och använda min supervassa nos till att finna henne.

Så, jag tittade på Husse med min mest övertygande blick och sa, “Husse, vi måste hjälpa Maja! Klä på dig, för det är dags för ett räddningsäventyr.” Tack och lov har jag tränat hårt i personsökning, så jag var redo för det här. Jag visste att det inte skulle vara så svårt att finna vår fyrbenta vän.

Så, Husse tog kontakt med Majas människa och berättade att vi skulle komma och hjälpa till med sökandet. Jag kände mig ivrig, min nos vibrerande av förväntan. Vi startade vårt sökäventyr på måndagen, den 6:e november, vid den plats där Maja senast hade setts. Min nos fångade omedelbart hennes doft, och vi var på rätt spår.

Vi sökte högt och lågt, genom buskar och bakom hus. Timmarna gick, och dagen övergick till natt. Till slut blev Husse tvungen att avbryta sökandet för dagen, men jag kunde inte sluta tänka på Maja. Jag visste att hon var där ute någonstans, rädd och ensam.

Så nu är vi inne på dag två för mig och dag tre för Maja. Vi kom ut lite sent idag, men det hindrade inte mina viljefyllda tassar. Jag hittade spår vid några hus, och som på räls drog vi iväg. Vi letade överallt, men än så länge har vi inte funnit Maja. Jag tror att hon är rädd och ensam, men jag ger inte upp. Jag må ha vila upp mig inför morgondagen, men sedan ger jag mig ut igen.

Maja, om du kan höra mig, vet att vi tänker på dig. Din husse är orolig, och jag är här för att hjälpa till. Vi kommer att finna dig, min vän, och se till att du är trygg och hemma igen. Så häng i där, Maja, för vi ger aldrig upp!