Voff voff, alla mina trogna följare!
Alltså, jag har haft en riktigt spännande dag – jag gjorde mitt BPH, eller Beteende- och personlighetsbeskrivning hund, som det så fint heter. Själv kallar jag det för Baileys Personlighets-Hejarklack, för alla älskade mig, såklart! Och vet ni vad? Det var nästan som att vara på ett nöjesfält för hundar. Springa, hälsa på folk och lite skräckfilmsspecial… fast utan det där sista, för jag blev ju inte rädd, inte alls!
Så här började det: Först skulle jag springa fram och tillbaka. Och ni vet ju alla, att om det är något jag är grym på, så är det att springa. “Ge mig en chans att visa mina moves och jag kommer ta den!” Så jag satte av som en blixt, fram och tillbaka, och jag såg hur imponerade alla var. Jag menar, de borde ha haft ett pris för snabbaste hunden, för jag skulle ha vunnit överlägset.
Sen kom det bästa – människorna. Det fanns en massa nya personer att hälsa på! Alla log, kliade mig bakom öronen, och sa snälla saker som: “Vilken söt hund!” Det kändes precis som när jag går runt i parken och alla bara vill stanna och prata med mig. Jag kunde ju inte göra dem besvikna, så jag körde mitt charmigaste leende och viftade svansen som en propeller. Helt klart godkänt moment, om jag får säga det själv.
Men nu kommer vi till det roliga – de försökte verkligen skrämma mig. Fyra gånger! Fatta det, FYRA gånger. Jag tror de inte har hört talas om superhunden Bailey.
Första försöket: En gubbe dök upp från marken. Poff! Rakt upp sådär, utan förvarning. Jag menar, snälla, har de aldrig sett en uppblåsbar ballong förut? Det var som att titta på en mycket sämre version av halloween-dekorationerna hemma. Så jag gick bara fram, nosade på honom, och tänkte: “Nja, du ser inte så farlig ut.” Svansen i topp, ingen fara här!
Andra försöket: En hink med en kedja som snurrade runt. Eh… va? Jag bara stirrade på den och tänkte: “Är det allt ni har?” Seriöst, det lät nästan gulligt. Har de inte hört när mamma Stina ligger och snarkar på soffan? Nu det är läskigt, speciellt när hon börjar grymta samtidigt. Så nej, den där hinken var en barnlek.
Tredje försöket: En tjej gick långsamt emot mig. Okej, om jag ska vara ärlig, jag var nog mer rädd när lill-matte går upp mitt i natten för att hämta vatten och smyger runt som en ninja. Den här tjejen såg ut som att hon försökte vara skrämmande, men kom igen, jag tänkte bara: “Åh, vill du också hälsa på mig?” Svansen viftade glatt och jag var redo för en kram.
Och slutligen, det stora avslutet: Ett skott. BOOM! Men alltså, vad tror de att jag är för en mesig valp? Jag är Bailey – superhunden, oövervinnerlig och cool som en gurka. Jag höjde ett öra, sneglade lite, och sen tänkte jag bara: “Jaha, var det där allt?” Inget att oroa sig över.
Så där har ni det, mina vänner. Jag klarade mitt BPH med glans. De försökte testa mig, men jag visade dem att jag är orädd, självsäker och redo för allt. “Världen, ni får klara er nu – superhunden Bailey har testats och godkänts!”
Och efter all denna spänning, vad gjorde jag? Tja, jag drog hem, sträckte ut mig på soffan och drömde om nya äventyr. Man måste ju vila mellan varven, eller hur?
Puss på nosen och kram till er alla! Bailey 🐾