off, voff, mina trogna följare!
Igår började som en helt vanlig dag. Jag och husse tog en morgonpromenad för att göra det som hundar gör bäst – ni vet, lätta på trycket och spana in om något spännande hänt i buskarna. Gräset var fortfarande grönt, fåglarna kvittrade som om de höll konsert långt borta, och visst var det lite kyligt, men hallå, jag har lång och fluffig päls – inget att gnälla över!
Sen gick vi in, och ni vet hur det är efter en kall promenad – lite mys är aldrig fel. Tiden gick, och plötsligt kände jag att… oops, den där stora skålen med vatten jag klunkade i mig kanske var lite för mycket. Så jag vände mig till husse och gav honom min “nu är det dags igen”-blick.
Husse, duktig som han är, drog på sig jackan och skorna, öppnade dörren… och BAM! Där var den – SNÖ! Snö, mina vänner! Det vita magiska fluffet som betyder att tomten snart är på gång. Ni vet, den där rödklädda gubben som varje år ger mig presenter som hela familjen envisas med att kalla “julklappar”.
Och här är grejen – jag har en plan. Jag tänker att jag ska försöka kontakta tomten i år. Jo, jag har hört att han är ganska busy så här års, men jag tänker fråga om han kanske kan hjälpa till att leverera ett par paket från mig till några väldigt speciella personer. Vem vet? Med lite tasskryssade önskningar och extra charm kanske tomten går med på att bli min leveranspartner för en dag!
Så nu börjar nedräkningen till jul på riktigt. Snö under tassarna, knorr på svansen och tankar om julens alla magiska möjligheter. Är det inte härligt?
Voff och en frostig kram,
Bailey