Voff, voff, mina trogna följare!
Idag tar jag er med på en galen resa genom den märkliga världen där jag bor – hundutställningsfolket! Ja, ni hörde rätt. De är ett släkte för sig, så knäppa att till och med jag, som är en superhund, ibland undrar vad i svansen de håller på med.
Låt oss börja med vårt hus. Det ser ut som ett bombnedslag! Dammråttor dansar salsa över golvet, och tvättkorgen ser ut som den har startat sin egen klädaffär. Men min hundbädd? Åh, den är som en svit på ett femstjärnigt hotell! Jag menar, vem skulle inte vilja sova på silkeskuddar och ha ett fluffigt täcke? Snart förväntar jag mig en room-service-meny med entrecôte!
När vi kommer in från trädgården är det som om matte spelar sitt eget spel av memory. Allt måste matcha! Tassarna torkas noggrant, och pälsen ska vara redo för ett Vogue-omslag innan vi får stänga dörren. Det är som en tyst regel: “Ingen kommer in med lera på tassarna!” Ja, som om jag skulle kunna motstå de lockande lerpölarna i trädgården!
Utställningskataloger och hundtidningar? De ligger alltid prydligt framme. Matte kan nog rabbla varje sida utantill, men när det kommer till försäkringsbrev och räkningar? Poof, borta! Men min stamtavla? Den kan hon skriva ner snabbare än en auktionist på speed. Och att ringa sin bästa vän? Nej, det är en helt annan historia – då måste hon leta efter numret i tio minuter. Prioriteringar, mina vänner, prioriteringar!
Barnen? Ja, de får en “kurs” i blommor och bin långt innan de förstår vad det handlar om. De lär sig allt om hundavel genom att bara lyssna på våra samtal hemma. Och att vakna tidigt? Haha! Matte och husse är uppe innan tuppen ens hinner gäspar. De packar bilen – och den är inte ny, utan ser ut som den har kört genom en krigszon. Tält, burar, groomingbord… och såklart, mig i all min pälsiga prakt! Vi kör hundratals kilometer, slänger ut pengar som om vi vunnit på lotto, bara för att komma hem med en rosett som är så liten att den knappt täcker en kanelbulle. Men åh, vilken stolthet de känner över den där rosetten. Den behandlas som en Oscarstatyett!
Helger? De är heliga! Det är utställningstid, och då är det ingen idé att försöka få tag i oss om du inte själv står vid ringside. Och tid? Ja, den är relativ. Matte kan missa allt annat, men när det gäller att vara vid ringside exakt när jag ska visa upp mig – då är hon plötsligt världsmästare i punktlighet! Undrar varför det inte funkar lika bra när hon ska hämta barnen från skolan…
De kan lätt sälja sitt flådiga hus och flytta till en nedgången stuga på landet bara för att jag och mina fyrbenta vänner ska få mer plats att springa på. Trädgården? Inga blomrabatter här, nej tack! Istället är det leriga gropar och kompostgaller som styr showen. Men vet ni vad? Matte glömmer ibland att betala räkningarna, men utställningsanmälningar? Aldrig i livet! De anmäler sig snabbare än någon kan säga “stamtavla.”
Och grooming… åh, mina pälsvårdsprodukter är exklusivare än vad matte själv använder. Jag har balsam som doftar som en fransk rosenträdgård, medan hon nöjer sig med schampo från reahyllan. När hon köper en borste till mig kostar den hundratals kronor, men hennes egen kommer från en rea-låda i stormarknaden. Prio nummer ett: Jag ska glänsa!
Och kläder? Det enda som räknas är utställningskläder eller praktiska hundjackor. Resten kan de kasta på soptippen. Och när matte försöker vara “normal” på fester? Det börjar alltid bra, men förr eller senare… ja, vi är tillbaka till hundsnacket igen. Ingen kan fly från det – hundarna smyger in i varje samtal, och snart är hela festen indragen i utställningsberättelser och galna pälsvårdshistorier.
Så där har ni det – livet med hundutställningsfolket! Det är galet, det är härligt, och vet ni vad? Jag älskar varje sekund av det!
Voff och en stor lerig kram,
Bailey