Hej på er, fantastiska vänner och alla ni som älskar att läsa om mina hundiga äventyr! Bailey här, med ett mysterium som jag försöker knäcka: Varför kallar Husse & Matte mig för “grumpy ol’ dog”? Det är en gåta som får min svans att vicka av nyfikenhet!
Först och främst, låt mig klargöra något: Jag är inte grinig. Jag är bara… väl, låt oss säga att jag är en hund med ett starkt sinne och en vilja att låta min röst höras. Jag är som den inre rösten som säger “Hej, jag är här och jag har åsikter!” Det är väl inte så konstigt, eller hur?
Men varför då, undrar ni? Varför morrar jag och låter min röst höras? Det kan vara många saker. Ibland är det glassbilen som spelar sin glada melodi och jag undrar varför jag aldrig får smaka den där underbara glassen. Ibland är det människor som går förbi vår gård, och jag bara måste berätta för dem att detta är mitt territorium. Och ibland är det rådjuren som står och mumsar på våra blommor – de vet inte ens att det är mina blommor!
Så där går jag omkring, med mitt lilla morrprat, och vad händer? Jo, Husse & Matte börjar kalla mig “grumpy ol’ dog”. Jag menar, jag förstår att de kanske tycker att det är gulligt eller charmigt, men jag är inte grinig. Jag är bara… hörni, jag är bara jag!
Men vet ni vad som är det bästa med att vara “grumpy ol’ dog”? Det är att jag får vara mig själv, precis som jag är. Jag får låta min röst höras, även om det är i form av morrande. Jag får vakta min gård och låta världen veta att jag är här. Det är en del av mitt uppdrag som hund, och jag tar det på största allvar!
Så, kära vänner, låt mig vara den “grumpy ol’ dog” som jag är. Låt mig gå omkring och låta min röst höras, för det är en del av vad som gör mig till Bailey. Och vem vet, kanske är det en del av min charm som gör att Husse & Matte älskar mig ännu mer!
Stora skratt och envisa svansviftar, Bailey 🎉🐾