Hej alla skäll- och busälskare där ute!
Det är Bailey som tassar in i era liv med ännu en episod från mitt hundliv, och denna handlar om något jag är riktigt, riktigt bra på – att skälla! Men oroa er inte, det är inte för att jag är en “skällhund” i ordets rätta bemärkelse. Jag gör det bara för att säga hej till mina lurviga vänner där ute på gatan!
Ni vet hur det är. Ibland när jag står vid fönstret och ser de andra hundarna som går förbi, känner jag bara att jag måste höja rösten. Det är inte för att jag är arg eller orolig – det är för att jag vill säga “hej där, kompis!” på mitt alldeles egna sätt.
Jag är övertygad om att mina skäll är som ett magiskt telefonsamtal till alla fyrbenta vänner i grannskapet. Jag säger: “Hej, hur mår du? Har du haft en bra dag? Har du ätit några goda ben idag?” Jag kan nästan höra deras svar tillbaka till mig, även om de är på andra sidan av gatan.
Visst, mina människor brukar skoja om att jag inte är särskilt diskret när jag “pratar” med de andra hundarna. Men vad är väl roligt om man inte delar det med andra, eller hur? Jag är bara en social kille som försöker sprida lite glädje och värme, svansviftande över staketet och genom fönstret.
Så nästa gång ni hör mig skälla, kom ihåg att det är mitt sätt att säga hej till alla mina lurviga kamrater där ute. Det är mitt sätt att säga att jag ser er och att ni är en del av mitt liv, även om ni är på andra sidan av vägen.
Här är till fler glada skall och svansviftande möten!
Woof och en glad svansviftning, Bailey 🐶📢