Hej alla vänner!
Bailey här, och jag har en ny, spännande berättelse att dela med mig av! Den här gången handlar det om vårt senaste äventyr till Norge. Ja, ni hörde rätt – vi var iväg till vårt grannland igen, och jag kan säga att det var lika spännande som alltid!
Vi började vår resa tidigt på morgonen. Knappt några timmar i bilen, men jag var redan full av energi och förväntan. Mamma Stina, däremot, var helt kolugn som vanligt. Hon är verkligen en mästare på att hålla sig lugn, medan jag själv inte kunde sluta tänka på det där sista CERT-et jag behövde för att bli en norsk champion.
Så där satt vi, jag och mamma, redo för ännu en äventyrlig dag. När vi väl kom fram till utställningen, kunde jag knappt vänta på att få hoppa ur bilen och börja nosa runt. Mamma Stina däremot, tog det hela med en nypa salt och höll sin vanliga coola stil. Lill-matte och Lill-husse var också med, och deras glada energi gjorde resan ännu roligare.
Väl inne på utställningsområdet började jag genast spana in alla andra hundar och deras förare. Det var en sådan buzz i luften – ni vet, den där känslan av att något stort är på gång. Jag kunde nästan känna doften av alla möjliga rosetter och certifikat som bara väntade på att bli vunna.
När det äntligen var vår tur att gå in i ringen, gick jag först. Svansen viftade, pälsen glänste och jag gjorde mitt allra bästa för att imponera på domaren. Men vet ni vad? Det gick inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag var så uppspelt att jag inte kunde hålla mig stilla, och domaren tyckte att jag behövde jobba på min fokus. Resultatet? Jag fick bara ett “Good” – det sämsta jag någonsin fått. Jag blev verkligen jättebesviken. Jag hade ju hoppats på ett CERT och kanske till och med bli norsk champion.
Mamma Stina däremot, hon kammade hem storvinsten och blev BIM. Jag var så stolt över henne, även om jag själv inte hade haft min bästa dag. Det var en påminnelse om att vi alla har våra upp- och nedgångar, och att det viktigaste är att vi försöker vårt bästa och lär oss av våra misstag. Mamma Stina tröstade mig och sa att det är helt okej att ha dåliga dagar, och att nästa gång kommer jag att göra det bättre.
Efter utställningen packade vi ihop och började vår resa hemåt. Jag var helt slut efter att ha varit så uppspelt hela dagen. När vi kom hem, somnade jag nästan direkt och drömde om framtida äventyr och utställningar där jag skulle få min revansch.
Så, även om jag inte blev norsk champion den här gången, och även om jag blev jättebesviken över mitt “Good”, så var det ändå en fantastisk resa. Jag är så tacksam för varje äventyr jag får uppleva med min familj, och jag vet att min tid kommer. Till dess, ska jag fortsätta träna, ha kul och njuta av varje stund.
Tack för att ni följer med på våra äventyr, och håll tummarna för nästa gång!
Svansviftande hälsningar, Bailey 🐾
